Bland kryptomerior och andra träd

Våren 2012 gjorde Björn Aldén en studieresa till Japan. Resan var möjlig tack vare att Botaniskas Vänner tilldelat honom Carl Skottsbergsstipendiet. Här kan du läsa hans reseberättelse.

"Jag anländer till Naritaflygplatsen sju mil från Tokyo centrum tidigt en måndag morgon. Det är i början av maj. Efter decennier av arbete med japanska växter i Göteborgs botaniska trädgård har jag äntligen fått möjligheten att komma till Japan. Från lokaltåget in till centrum ser jag risfält som ännu inte planterade, dungar av matbambun Phyllostachys heterocycla från Kina och väldigt täta kryptomeriabestånd.

Jag diskuterade dessa mina första intryck, men för japaner vardagliga syner, med en japansk kollega senare samma dag. Vad beträffade risfälten var saken lättbegriplig. Planteringssäsongen hade ännu inte hunnit till Tokyotrakten. Däremot var den i full gång längre söderut, vilket jag själv kunde konstatera under de följande dagarna. Vad gällde bambun och kryptomerian (sugi på japanska) fanns dock annat att förtälja. Min vän menade att mina observerade fenomen är uttryck för en allt mer utbredd vanskötsel. Bambun skördas inte längre så aktivt utan växer upp och sprider sig i ogenomträngliga, mer än 10 m höga buskage. Planteringarna av kryptomeria, japans viktigaste virkes- och massaträd, sköts inte längre som de borde. Det blir allt färre unga i Japan som vill arbeta med skogsbruk. Bestånd gallras allt sämre. Det här var en ny lärdom. Det skulle bli många fler.

Min samlade uppfattning efter tolv dagar i Japan är annars att vi har mycket att lära från detta land. Lite ödmjukhet till exempel. Japans transportsystem, tågen i synnerhet, är ett under av service och punktlighet. Jag färdades med snabbtåg runt 250 mil de första sju dagarna. Jag var med om EN försening - på 45 sekunder. Men även Japans vad jag förstår, ganska nyfunna miljömedvetenhet är värd att lyftas fram. Fukushimakatastrofen har ytterligare påskyndat den utvecklingen.

Japanernas förhållande till naturen var förstås av särskilt intresse för mig. Japan har ju inte precis varit ett föregångsland när det gäller att vårda och förvalta tropiska skogsresurser i Asien. Storföretag, som mest förknippas med bil- och flygplanstillverkning, tillhör ju (eller tillhörde) de verkligt stora miljöbovarna där. Med sina 127 miljoner invånare och en yta mindre än Sveriges kan man ju förstå att trycket på de egna skogsresurserna i Japan varit och är stort. De inhemska skogarna skövlades tidigare i rask takt. I många fall var det verkligen i grevens tid att skydd till slut kom. Idag är de många skogsreservaten i Japans bergstrakter älskade utflyktsmål. Här måste miljontals årliga besökare samsas med de vilda djuren och växterna. Det innebär att de är rätt hårt reglerade. Någon allemansrätt är inte aktuell. I gengäld finns nu ett antal, för evigt ska vi hoppas, skyddade världsnaturarv med intressant fauna och flora.

Jag hade förmånen att se några av dem. Mest imponerande var förstås urskogen på de centrala delarna av ön Yakushima. Här var avverkningstakten ett tag så hög att skogen höll på att försvinna. Om det vittnade ett rätt stort antal jättelika stubbar av kryptomeria. Här finns stubbar som är 4-5 m i diameter! Men det finns levande jättar också. De äldsta nu levande träden på Yakushima, de s.k. Yaku sugi, är mer än 2.000 år gamla. De intar fjärdeplatsen bland jordens allra äldsta träd. Nu är som sagt skogen skyddad. Här skulle jag gärna tillbringat minst en vecka. Det finns en otillgänglig del av reservatet där skogen aldrig varit utsatt för avverkning. Den hade varit värd att se.

Yakushima, som ligger på 30:e breddgraden, dvs. samma breddgrad som Kairo, hyser också ett antal buskar och träd som har visat sig gå att odla även i vårt klimat - på dryga 57:e breddgraden. Det är ett märkligt förhållande. Mest berömd är Rhododendron yakushimanum. Den form som finns på toppområdet på Yakushima, dit jag tyvärr inte hann - denna gång - ligger bakom en stor del av de hundratals fina hybrider som framtagits sedan 80-talet i framför allt Tyskland. Men arten själv är ju formidabel. Ett makalöst fint växtsätt, lågt och tätt bladverk. Blommorna har till en början rosa knoppar. Som fullt utslagna är de vita. De nya bladen, som kommer strax efteråt är vit- eller silverludna på ovansidan (!) för ovanlighetens skull. Inte undra på att vi döpt den till praktrododendron på svenska. När detta skrivs står de i full flor.

Det här med att man kan odla växter från Yakushima är ju, som framskymtat, ett litet mysterium. Tittar man på vegetationen vid kusten, som jag också fick tillfälle att göra, skulle man ju aldrig kunna tro att något gick att odla på friland i Sverige. Intill Inakahama Beach och tre närliggande sandstränder, där havssköldpaddorna kommer för att lägga ägg varje år, växer taro, trädormbunkar och stora fikusar. Man odlar bananer och andra tropiska frukter. På sina håll regnar det 7.000 mm per år, dvs. tio ggr så mycket som i Göteborg. Men skillnaden mellan lågland och bergsområdena - de når nästan 2.000 m på ön (Miyanoura-daki 1935 m) - är påtaglig. Dock är bergsklimatet inte så kärvt att man skulle gissa att det "räckt till" för vårt vidkommande. Förklaringen är kanske snarare att klimatet fordom varit mycket bistrare här. Härdigheten kan måhända förklaras av att det finns en genetisk faktorer hos träden, ännu inte bortselekterad av evolutionen, som förklarar varför dessa växter även kan växa i ett bistrare klimat.

Det här har lärt oss, vi som gärna vill introducera nya arter i odling, att det inte alltid är till de nordligare områdena vi ska söka oss för att finna material. Det här gäller särskilt oss i Sydsverige. I Norrland är det en annan sak. I Japan är säkert material från den nordliga ön Hokkaido bättre för Sveriges nordligare delar än för de sydligare. Jag såg många arter runt 1.000 m på Yakushima som vi odlar här i Göteborg. En ny lärdom var att de ofta uppträder tillsammans med växter vi inte skulle drömma om att odla på friland. Här växer till exempel vintergröna lagersläktingar. Det visar hur svårt det är att på förhand veta.

Det var intressant att kunna jämföra träd- och buskvegetationen på en betydligt nordligare lokal, nämligen Nikko, 12,5 mil norr om Tokyo. Vi är då på centrala Honshu. Jag tog mig hit för att få se den berömda och snart 400-åriga allén av kryptomeria, som fordom var 37 km lång. Man blir mållös. Det var krigslorden Matsudaira Nobutsuna, som under tidig Edoperiod (under shogunen Tokugawa leyasu, dynastins grundare) lät plantera den till Tokugawa's ära. Det var ett billigare alternativ till allt guld och allt hantverksarbete som krävdes för att förfärdiga helgedomarna och gravarna i Nikko. Den är idag, liksom helgedomarna själva, världskulturarv.

Jo, nästan alla trädarter och buskar runt floden Daiya i Nikko känns igen från Göteborgs botaniska trädgård. Nikko ligger på drygt 600 m:s höjd, så klimatet är mycket svalare än i Tokyo. Här liksom i Japandalen i Göteborg kan man titta på japansk avenbok, japansk ek, japansk hästkastanj, japansk valnöt, kämpferazalea, pärlhägg, katsura, keaki, ärtcypress, pärlsvansbuske och många, många andra.

Slutligen, när jag ändå var i Nikko, besökte jag en fantastisk fin, informell japansk trädgård i anslutning till en av de äldsta helgedomarna. Även om den trädgården, Shouyoen (ursprungligen anlagd på 1600-talet), är svår att överglänsa, finns mycket av samma feeling i vårt Japandalen. Trädgården tillhör en av de fyra grundtyperna av japanska trädgårdar, nämligen Chisen-kaiyu-shiki. Namntypen kan översättas med "berg- och damm-promenad-trädgård". Meningen är att man ska gå in i trädgården, på slingriga vägar, gå runt eller igenom en damm (på stenar) och få olika intryck och utblickar beroende på var man befinner sig.

I Japan var det här ett sätt att få gäster som skulle på efterföljande teceremoni mentalt förberedda. Jag kan försäkra, man mår påtagligt bättre efter en promenad i sådan trädgård. Något som jag hoppas även våra besökare gör efter ett besök i Japandalen i Göteborg, anlagd för precis 60 år se'n."

Björn Aldén

---

Senast uppdaterad: 2017-01-25 11:55

Dela gärna denna sida via:

---